Följetong: Ekot från djungeln [1/4]

massai1
Efter vår vädjan om fler bidrag till vår nyhetsrapportering i förrgår kom det in ett brev till oss på redaktionen med en längre krönika. Denna krönika är en betraktelse av hur Malmö som stad har förändrats under de senaste årtiondena, av en person som bott där, samt analys över varför man känner sådan avsmak inför denna ”kulturberikning”. Vi låter Anders, mannen utan skuld, ha ordet:

Ekot från djungeln

Sedan över trettio år har jag bott i en vackert belägen förort till Malmö, Rosengård. En plats på jorden där allt var som det borde vara: människorna var snälla mot varandra och hjälpsamma vid behov, man lämnade nyckeln till grannen för att vattna blommorna när man själv åkte på semester. Blommor och rabatter prydde gångar och stigar, fria från skräp. Gräsmattorna blev regelbundet klippta och promenerande hundägare hade alltid små svarta påsar knutna på kopplet.

Trappuppgångarna var inte betraktade som cykel- och barnvagnsförråd och man följde brandmännens uppmaning gällande brandrisker samt risken att snubbla och bryta nacken. Det kan kanske låta konstigt men faktum är (och det är sant!) att framför trappuppgångarna fanns det inga berg av grovsopor som man glömde att lämna tjugo meter längre bort i för detta ändamålet avsett utrymme.

Allmänt var det var lugnt och tyst och ifall man hade behövt att med grill och sång fira något högtidligt tillfälle, gjorde man det vid speciellt anordnade platser på gräsmattan. Vid firande av större format kunde man hyra ett litet hus på gården med komplett festutrustning. Regeln om tystnad efter kl. 22 var strikt respekterad utan undantag.

Så var det då.

Och hur är det nu?

Nu är det lite annorlunda.

Först och främst så blev samhällsstrukturen ändrad radikalt; Man har skrämt iväg ca 90% av de vita hyresgästerna från området och ersatt dem med människor av andra hudnyanser. De nya hyresgästerna utgör utan tvekan ett intressant och exotiskt tillskott i det lokala samhället både när det gäller klädsel, religion, sättet att prata, sättet att bete sig och inte minst sättet att försörja sig på. Företagsamheten bland de nya hyresgästerna är speciellt synligt på olika samlingsplatser där de säljer allt från marijuana och uppåt.

Språket som de använder innehåller främmande, för europeiska öron, obehagliga, rosslande ljud och det verkar som om de hade skrikit på varandra när de talar. När sexton stycken gentlemän i långa klänningar ockuperar torget framför pizzerian och vrålar på varandra verkar det som om de håller på att kriga och det bara fattas gevär och granater.

Vad det gäller klädseln, speciellt hos kvinnorna, är även detta främmande, svårförståeligt och osäkerhetsframkallande då man enbart ser ögon medan hela kroppen är gömd under något slags svepning. Muslimska regler gäller även barn. Ibland kan man tycka synd om små tjejer som förgäves försöker cykla eller spela fotboll i långa lakansliknande täcken. Inte konstigt att man lite skämtsamt brukar kalla muslimska kvinnor för tältmänniskor.

Om någon skulle ha frågat mig vad det är för känslor denna ändring av tillvaron väcker hos mig, hade jag kanske ärligt, rakt från hjärtat, öppet och opolitiskt sagt: det väcker inte bara motstånd och aggression utan även nån sorts förakt. Jag skäms för de där känslorna men de väcks inom mig av sig själva utan att jag på något sätt kan styra dess närvaro. Hur mycket jag än skulle försöka, hur mycket jag än skulle tvinga mig och övertala mig själv att vi alla ju är Guds barn oavsett kläder, språk och hudfärg, sitter den beska sanningen kvar och jag beter mig som en renodlad rasist. Alltså föredrar jag min egen ras över de andra. Medveten om mitt syndiga förfall kan jag inte göra någonting för att ändra synen på mina grannar. Särskilt de tillkomna från fjärran länder och främmande kulturer. När ett femtonmannalag av trevliga svarthyade pojkar skrikandes, så högt det bara går, spelar fotboll fem meter från mitt sovrum, klarar jag inte, trots alla seriösa försök att lugna mig, att säga till mig själv: ”Men de är ju barn, som du också var en gång, sätt i öronproppar, innan mörkret kommer slutar de säkert att spela.” Nej. Nix. Det går bara inte. Särskilt inte om den felmonterade tvättmaskinen i samma ögonblick går in i centrifugeringsfasen som gör att både tak och väggar börjar vibrera. Ovan mitt tak bor nämligen en kurdisk familj med åtta nästintill vuxna barn. Det är mycket för en tvättmaskin. Därför går den dagarna runt från morgon till sen kväll. En gång kom vi överens om att de skulle försöka hoppa över tvätten efter midnatt. Hittills, trevliga som de är, håller de sitt ord. Okej, då och då blir jag våldsamt utskälld av grannens kusin när jag t.ex. påpekar, att hennes tvilling-barnvagn framför min dörr gör att jag får svårt att komma in i lägenheten, men detta räknas inte som något obehag. Under de nio år som vårt grannskap varat, har vi klarat oss utan något gräl eller uppvisning av sura miner för varandra. Och detta kan vara ett bevis för att det går att bo gemytligt ovanför den andre trots alla kulturella skillnader och en felmonterad tvättmaskin.

Även när det gäller fotbollsplanen under mitt fönster lyckades jag att hitta ett fungerande sätt – mutor. Jag kommer ut, ropar på fotbollslaget och frågar: ”Tycker ni om glass?”. Jo, det gör de. ”Ni får en tia var om ni flyttar spelet dit, där borta vid piskställningen, ok?” Vanligtvis blir det då okej. Det kalla glassargumentet fungerar oavsett ras och hudfärgsnyans.

[Fortsättning följer]

Anders, mannen utan skuld

One thought on “Följetong: Ekot från djungeln [1/4]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s